Över en månad sen jag kom hem ifrån sälen. Det känns rätt bra faktiskt, beroende på vad man jämför med.. I början kändes det lite konstigt, att komma hem till ett hem och börja leva ett normalt liv igen. Men nu är det faktiskt ganska skönt att vara tillbaka där man slutade. Jag har börjat jobba på McDonalds igen och det känns väl rätt okej. Jag kommer inte behöva jobba natt som jag gjorde innan jag åkte vilket är väldigt skönt.
Träningen har också kommit igång, så det känns skönt och jag ska verkligen satsa den här gången på att få den kropp jag vill ha. Det har ofta varit mycket snack men lite verkstad, denna gång ska jag ge allt. Jag har börjar läsa en träningsblogg där det står massa bra tips och trix samt andra som lyckats skapa sin drömkropp.
Körkortet är på gång också, imorgon ska jag boka uppkörning.
 
Men, nu när jag har kommit hem är det nya äventyr som väntar. På söndag åker jag till Skåne med pojkvännen och hans mamma och syster, det ska bli skönt. Jag gillar att vara där nere, det är väldigt lugnt och stilla, man hinner koppla av på ett sätt man inte kan hemma. Sen så är det väldigt mysigt runt omkring också, en del att se och göra med.
 
Imorgon blir det att jobba igen, 14-22, helt okej tid. På fredag ska jag och killen till Stockholm på En smak av Stockholm, olika utställare och massor av mat. Mums! Sedan ska jag hem till mamma på middag (om jag orkar äta mer) och på kvällen ska jag träffa bästa Vivi. Det kommer bli en bra fredag.
 
Ha det bra tills nästa gång!
 
/Nathalie Bergman
 
 
Gym, Hemma, Körkort, Mat, Matmarknad, Skåne, Stockholm, Träning,
Så, då var vi äntligen här. Slutet börjar närma sig på detta äventyr. Det ska bli riktigt skönt att få åka hem faktiskt. Redan från början var jag den som aldrig skulle längta hem, vilja åka hem utan vilja vara kvar hela tiden, för jag har trivts. Men nu jag vill bara hem..
 
Jag har haft det väldigt bra här uppe, i början var jag väldigt glad. Att få komma ifrån Enköping var det bästa som kunde hända. Bo själv med personen man älskar, börja om lite grann på nytt. Jag trivdes jättebra med det jobb jag hade och jag kunde aldrig tänka mig att behöva åka hem. Helt underbart folk här uppe, alla är så snälla och glada hela tiden. Får man jobba i Lindvallen för Skistar så har man haft tur. Man har inte bara haft ett kul jobb utan man har fått vänner för livet. Jag har klickat med många, men speciellt med tre av tjejerna jag jobbat med. En av tjejerna bor i Västerås, inte alls långt ifrån mig. Samma sak med hon från Viksjö, mina gamla trakter. Den tredje tjejen är ifrån Nässjö, lite längre, men det går.  Det är skönt att veta att man kommer ha kvar de kompisar man skaffat sig här när man kommer hem. För det känns verkligen så, dessa tre tjejer har gjort intryck och man har alltid kul med dom oavsett om det är på jobbet, fritiden eller fest.

Efter två månader, i februari började det bli annorlunda, med allt. Det bli sprickor i boendet, bråk, skrik, vi kom inte överens. Det funkade inte att bo ihop. Även om vi hade kul ihop på fritiden eller när vi skulle ut eller vad som helst så gick det bara inte. Så, jag och Jesper tog upp det här med vår arbetsledare/chef. Hon lyssnade men verkade inte förstå problemet helt och hållet. Jag skrev ett väldigt långt mejl till henne om situationen i hushållet och då började hon jaga hushåll och se efter ifall det fanns något ledigt till mig och Jesper. Hon hittade ett. Vi skulle få flytta i v10, slutet av v9 kom hon fram till mig och sa att vi inte kunde flytta in längre. Jag blev helt chockad. Hon hade inget svar på varför vi inte fick flytta in vilket kändes förjävligt. När jag berättade beskedet för Jesper blev inte han speciellt glad heller. Efter att jag fått reda på att vi inte skulle få flytta blev jag väldigt ledsen. Jag trodde verkligen att vi skulle få bo helt själva och slippa personerna vi bodde med. Det kändes verkligen som ett slag i magen och jag visste att det inte skulle gå.. Efter detta så blev jag deprimerad. Jag var verkligen nere, och en dag så gick det inte längre jag bara grät. Det gick inte att sluta gråta och jag gråter inte framför människor men då, jag vet inte, det bara brast och allt kom ut. Det var förjävligt. I mitten av mars började jag må bra igen. Nu mår jag bra, den 13 april, en månad efter att jag brast ut i gråt. Det var nog det som behövdes ett litet utbrott. Få ur sig allt.. Idag känns det skönt, jag skrattar mycket och är den personen jag var innan jag åkte hit.
 
Vad ska man säga? Idag mår jag så jävla bra och jag ångrar ingenting här uppe. Just nu vill jag bara hem men jag kommer nog tillbaka en säsong till och då jävlar är det jag som styr och ställer. Ingen ska få trampa på mig eller ge mig besked som är osanna.
 
Två veckor kvar. Det har varit en väldigt blandad säsong. Både känslomässigt och mentalt. En dag kan vara perfekt och den andra förjävlig. Från skratt och glädje till sorg och bråk.
Trots allt det som hänt så har alla fester, människorna man hängt med, all god mat och allt man gjort varit jävligt kul. Det här är 5 månader av mitt liv som jag aldrig kommer glömma.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
13/14, Bullerbyn, Hem, Jobb, Kärlek, Lindvallen, Säsonga 13/14, Säsongsliv,
Hm.. Hur börjar man? Känns trögt, och segt. Just nu händer det ingenting uppe på fjället. Känns som om jag jobbat ihjäl mig under ett antal veckor nu, därav lite slarv med bloggandet. Om jag kan bättra mig vet jag inte. Finns inte så mycket att skriva.
 
Jag tycker livet rullar, men det finns sina uppförsbackar. Ibland mår jag bra och allt flyter på som det ska och vissa dagar känner jag bara hur jag inte orkar. Att jag egentligen bara vill hem. Rätt trött på allt just nu. Ingen vila. Även när man får vila, så stressar man upp sig över annat.
Jag trivs här uppe när jag får en lugn stund. Ibland vill jag bara ha tystnad, vara för mig själv och göra ingenting. Det är svårt här uppe att få såna stunder, blir väldigt få av dom.
Ibland kan jag känna mig alldeles ensam även fast det är så mycket folk runt en. Jag har kommit in i en tänkarperiod igen, dvs att jag kan sitta och tänka i evigheter på allt och ingenting.
 
Solen har äntligen kommit för att stanna. Röd som en kräfta i ansiktet, men vafan, jag njuter varenda minut. Helt perfekt att åka skidor i sånt väder, man behöver ingen jacka längre. Strålande sol, klarblå himmel och varmt. Idag har det varit upp till 18 plusgrader.
 
Syrran har kommit upp nu också och stannar i ca en vecka. Jag tror hon har haft kul de få dagar hon varit här. Idag har jag försökt henne åka skidor. Det går väl, ja, helt okej i alla fall. Imorgon ska vi fortsätta och då hoppas jag på en bra förbättring och att hon vågar mer. Visserligen känner jag igen mig mycket av henne och med det hon gör, jag var nästan exakt likadan när jag skulle lära mig. Tack Jesper för ditt tålamod. Men det går, jag har inte kastat stavar eller blivit sur på henne än och jag hoppas slippa det. Jag får bestämma backar och följer med och åker även fast hon är lite rädd. Den högsta backen vi åkte idag var Elin som ligger vid liften Gladan. Sista åket gick faktiskt bäst, hon körde på i högre hastighet än hon haft innan.
Vi ska nog försöka åka Gustav Express imorgon och ta en tur till Högis för att hälsa på Jesper på Renen. Får se om hon vågar.. Det tror jag hon gör, annars får jag tvinga henne.
 
 
 
13/14, Lindvallen, Skidor, Säsongsliv,